Han står under gatlyktan nere vid
hörnet. Husnumret är 33, mer kommer han inte ihåg. Snön har
dessutom lagt sig i ett tjockt täcke över gatunamnet. Han orkar
inte borsta av det heller och kontrollera var han egentligen är.
Kappan är tjock, men inte ens nära varm nog för en kväll som det
här. Eller är det natt? Beror på vem man frågar, klockan är i
alla fall ungefär elva på kvällen.
Han lutar sig mot lyktstolpen,
snöflingorna faller i hans hår och lägger sig där. Inte
tillräckligt nära skalpen för att smälta av kroppsvärmen. Det är
som om de bara vilade sig där, som om de kommer att fortsätta
vidare när som helst. Bara frigöra sig från håret, segla iväg
över det snötäckta Stockholm och landa någon annanstans. Vara en
del av en stor snöhög imorgon, när snöplogen för första gången
kommer att hemsöka gatorna och lämna farliga murar av snö som
minskar bilisternas sikt ännu mer. Men nej, de sitter envist kvar i
hans hår.
Han lutar huvudet neråt, kupar ena
handen över cigaretten medan han tänder den. Han skyddar glöden
från vinden som inte finns. Ungefär som när han var barn, och
teddybjörnen i sängen skyddade mot monstren som inte fanns i
garderoben. Så liten och bräcklig, ändå ett utmärkt skydd mot
omvärlden. Han har aldrig förstått det där.
Han drar ett bloss, kommer ihåg den
första cigaretten han någonsin rökte. Hur mycket han hostade, men
också gemenskapen han kände med kamraterna, som var några år
äldre och redan rökte dagligen. Han minns den känslan. Gemenskap.
Acceptans. När han var i den åldern, kunde han knappt vänta på
att få bli vuxen. På att flytta hemifrån, slippa mamman och
småsyskonen. Nu har han gjort det, och det gör ingen skillnad. Han
träffar dem lika mycket nu som då, av andra orsaker bara.
Han drar ännu ett bloss, blåser ut
röken mot himlen. Den gråvita röken utgör en nästan vacker
kontrast mot den mörka himlen. Han vet hur farligt det är, gifterna
som finns i tobaken, hur enkelt man kan få cancer av det. Han har
slutat lyssna, slutat bry sig. Han gillar det, och vill behålla det.
Så enkelt är det bara. Röken ringlar sig mot stjärnorna, de få
som syns. Stadens ljus blockerar nästan alla stjärnor, bara de
klaraste kan ses från gatuhörnet där han står. Han undrar hur
många man skulle se utanför stan en sådan här natt. Hundratals,
kanske till och med tusentals. Han är nyfiken, har nästan lust att
gå tillbaka till lägenheten, hämta bilnyckeln och åka till något
avlägsnare ställe, och bara räkna stjärnorna tills det blir dag
igen.
Cigaretten har han rökt färdigt, och
han håller en kort inre debatt om huruvida han ska tända en ny
eller inte. Det finns en kvar i ytterrocken. En till skulle knappast
skada honom mer än alla de tusentals han rökt tidigare. Inte så
farligt, tror han. Men av någon anledning gör han inte det. Han gör
raka motsatsen. Han tar upp tobakspaketet ur innerfickan på rocken,
och kastar det i en soptunna som står bredvid honom. Bara sådär.
Utan logik, utan orsak. Han gillar att göra sådana saker, men
ibland anar han att det kanske finns en orsak där bakom trots allt.
Att det är en sådan, som han inte riktigt kan få grepp om.
Han känner sig lite naken utan sitt
paket med cigaretter, men han går ändå därifrån utan att kolla
efter paketet. Snön dalar fortfarande, men det är inte tillräckligt
kallt för att det ska knarra under fotsulorna på hans skor. Han
saknar det ljudet, det var länge sedan snön knarrade i den här
stan. Antingen har folk redan trampat ner den, eller så är det för
varmt för att det där behagliga ljudet ska uppstå.
Han stannar av någon orsak vid en bro.
Den är liten, gjord av trä. Han förstår inte hur en sådan bro
fått stå kvar i en så pass modern stad. Men kvar står den, bron,
och när han ser ner mot vattenytan, ser han sin spegelbind. De ljusa
ögonen, det rufsiga svarta håret med snöflingorna i... Han ser den
luggslitna rocken, och undrar, precis som alltid, om folk tror att
han är en uteliggare när de ser honom. Med rocken på är det
enkelt att missta honom för en sådan.
Det isande kalla vattnet rinner snabbt
under bron, nästan forsar. Han ler försiktigt, ett sådant leende
som fastnar i den ena mungipan och inte riktigt verkar komma längre.
Leendet bara existerar där, och han finner det roande. Han får det
inte att försvinna heller, så han ger sig, låter det vara.
Han tar tag i en lyktstolpe och lutar
sig över kanten. Han ler bredare, han älskar känslan av när
blodet rusar till huvudet. Det får honom att känna sig yr och
klarvaken samtidigt. Och mest av allt, får det honom att känna sig
glad.
I det ögonblicket slutar han att
tänka. I en enda rörelse tar han tag om räcket på bron, och
hoppar ner i det isande vattnet. Det bränner en stund, men inom
några ögonblick är han behagligt borta. Han hinner inte ens börja tänka innan han gjort det han skulle den här natten, utom att röka
den där sista cigaretten.
No comments:
Post a Comment