En sista cigarett

Han står under gatlyktan nere vid hörnet. Husnumret är 33, mer kommer han inte ihåg. Snön har dessutom lagt sig i ett tjockt täcke över gatunamnet. Han orkar inte borsta av det heller och kontrollera var han egentligen är. Kappan är tjock, men inte ens nära varm nog för en kväll som det här. Eller är det natt? Beror på vem man frågar, klockan är i alla fall ungefär elva på kvällen.

Han lutar sig mot lyktstolpen, snöflingorna faller i hans hår och lägger sig där. Inte tillräckligt nära skalpen för att smälta av kroppsvärmen. Det är som om de bara vilade sig där, som om de kommer att fortsätta vidare när som helst. Bara frigöra sig från håret, segla iväg över det snötäckta Stockholm och landa någon annanstans. Vara en del av en stor snöhög imorgon, när snöplogen för första gången kommer att hemsöka gatorna och lämna farliga murar av snö som minskar bilisternas sikt ännu mer. Men nej, de sitter envist kvar i hans hår.

Han lutar huvudet neråt, kupar ena handen över cigaretten medan han tänder den. Han skyddar glöden från vinden som inte finns. Ungefär som när han var barn, och teddybjörnen i sängen skyddade mot monstren som inte fanns i garderoben. Så liten och bräcklig, ändå ett utmärkt skydd mot omvärlden. Han har aldrig förstått det där.

Han drar ett bloss, kommer ihåg den första cigaretten han någonsin rökte. Hur mycket han hostade, men också gemenskapen han kände med kamraterna, som var några år äldre och redan rökte dagligen. Han minns den känslan. Gemenskap. Acceptans. När han var i den åldern, kunde han knappt vänta på att få bli vuxen. På att flytta hemifrån, slippa mamman och småsyskonen. Nu har han gjort det, och det gör ingen skillnad. Han träffar dem lika mycket nu som då, av andra orsaker bara.

Han drar ännu ett bloss, blåser ut röken mot himlen. Den gråvita röken utgör en nästan vacker kontrast mot den mörka himlen. Han vet hur farligt det är, gifterna som finns i tobaken, hur enkelt man kan få cancer av det. Han har slutat lyssna, slutat bry sig. Han gillar det, och vill behålla det. Så enkelt är det bara. Röken ringlar sig mot stjärnorna, de få som syns. Stadens ljus blockerar nästan alla stjärnor, bara de klaraste kan ses från gatuhörnet där han står. Han undrar hur många man skulle se utanför stan en sådan här natt. Hundratals, kanske till och med tusentals. Han är nyfiken, har nästan lust att gå tillbaka till lägenheten, hämta bilnyckeln och åka till något avlägsnare ställe, och bara räkna stjärnorna tills det blir dag igen.

Cigaretten har han rökt färdigt, och han håller en kort inre debatt om huruvida han ska tända en ny eller inte. Det finns en kvar i ytterrocken. En till skulle knappast skada honom mer än alla de tusentals han rökt tidigare. Inte så farligt, tror han. Men av någon anledning gör han inte det. Han gör raka motsatsen. Han tar upp tobakspaketet ur innerfickan på rocken, och kastar det i en soptunna som står bredvid honom. Bara sådär. Utan logik, utan orsak. Han gillar att göra sådana saker, men ibland anar han att det kanske finns en orsak där bakom trots allt. Att det är en sådan, som han inte riktigt kan få grepp om.

Han känner sig lite naken utan sitt paket med cigaretter, men han går ändå därifrån utan att kolla efter paketet. Snön dalar fortfarande, men det är inte tillräckligt kallt för att det ska knarra under fotsulorna på hans skor. Han saknar det ljudet, det var länge sedan snön knarrade i den här stan. Antingen har folk redan trampat ner den, eller så är det för varmt för att det där behagliga ljudet ska uppstå.

Han stannar av någon orsak vid en bro. Den är liten, gjord av trä. Han förstår inte hur en sådan bro fått stå kvar i en så pass modern stad. Men kvar står den, bron, och när han ser ner mot vattenytan, ser han sin spegelbind. De ljusa ögonen, det rufsiga svarta håret med snöflingorna i... Han ser den luggslitna rocken, och undrar, precis som alltid, om folk tror att han är en uteliggare när de ser honom. Med rocken på är det enkelt att missta honom för en sådan.

Det isande kalla vattnet rinner snabbt under bron, nästan forsar. Han ler försiktigt, ett sådant leende som fastnar i den ena mungipan och inte riktigt verkar komma längre. Leendet bara existerar där, och han finner det roande. Han får det inte att försvinna heller, så han ger sig, låter det vara.

Han tar tag i en lyktstolpe och lutar sig över kanten. Han ler bredare, han älskar känslan av när blodet rusar till huvudet. Det får honom att känna sig yr och klarvaken samtidigt. Och mest av allt, får det honom att känna sig glad.

I det ögonblicket slutar han att tänka. I en enda rörelse tar han tag om räcket på bron, och hoppar ner i det isande vattnet. Det bränner en stund, men inom några ögonblick är han behagligt borta. Han hinner inte ens börja tänka innan han gjort det han skulle den här natten, utom att röka den där sista cigaretten.