Novell: Lämnad

I vanliga fall hade hon ryst till från den kalla vinden, men inte den här morgonen. Den kalla bänken gör inte heller någon skillnad. Den enda kylan hon känner, är den kalla handen som kramar om hennes hjärta när hon ser den allvarliga blicken han ger henne.

Hon försöker le, men läpparna darrar för mycket. Han ler tappert mot henne, men hans läppar darrar inte. Hans ögon uttrycker ingen sorg, men hennes ögon är tårfyllda. Hon vill kunna kasta sig om halsen på honom, men hela hans kroppsspråk nekar henne den ömhet hon så desperat behöver.

Med lugn och kylig röst förklarar han, men varje ord han säger känns som ett slag i magen på henne. Hela hennes inre är i uppror och hon tvingas hålla sig lugn. Hon räknar sina andetag för att lugna ner sitt huvud, hon pressar in naglarna i handflatan för att kunna behärska sina tårar.

"Snälla." viskar hon med bruten röst. Hon ser på honom, letar desperat efter ett sista tecken på ömhet. Men hon hittar ingenting.

Han skakar på huvudet.

"Jag är ledsen." säger han. Hon sträcker fram handen och placerar försiktigt sin hand på hans. Han rör inte en min, bara stirrar på henne.

"Jag tror fortfarande på oss." säger hon, men hans blåa ögon är kalla. Hon drar sakta tillbaka handen och lägger den i sitt knä, det känns som vågor av kyla går emot henne från honom. En del av henne vill skrika, kasta saker, sparka och slå. Men den andra halvan är bara förkrossad, hennes själ är krossad och ligger i skärvor kring hennes sönderslagna hjärta.

"Anna." säger han bestämt. "Jag vill inte vara med dig längre. Det är slut mellan oss."

Hennes tårar börjar rinna, som så många gånger innan i samma samtal. Hon skakar på huvudet och blundar för att han inte ska se det. Men hon vet att han vet att hon gråter, och han gör ingenting. Hon behöver bli tröstad och kramad, men här finns ingen hon kan be om tröst från.

"Jag tror på oss..." viskar hon. Men hon vågar inte se på honom. I henne gror fortfarande en stark vilja att fortsätta kämpa, att inte ge efter för det hon vet att är tillfälligt.

Men han kommer aldrig tro på att det kommer gå över, han kommer aldrig lita på henne. Hon försöker ändå, hennes röst spricker gång på gång, men hon tvingar sig själv att fortsätta. Hon måste fortsätta, för henne finns inget annat alternativ. För honom finns det annat. För henne finns det ingenting annat än honom.

"Stanna... Snälla, stanna." hon börjar gråta, tårarna strömmar nerför hennes kinder. Han rör fortfarande inte vid henne. Hon täcker för ögonen med händerna, pressar handflatorna mot ögonlocken som om det skulle stoppa tårarna.

Hon gråter länge, så länge att hennes andetag blir hackiga och hennes ögon börjar göra ont. Hon håller händerna för ögonen och böjer huvudet framåt så hennes hår faller över ansiktet.

Så tar hon sig samman, flyttar sina händer från ögonen och höjer huvudet. Hon håller ögonen stängda ett par sekunder för att tårarna ska sluta rinna.

"Jag älskar dig väldigt mycket." viskar hon.

Men när hon äntligen vågar öppna ögonen, har han lämnat henne.

"Hur kommer det sig," frågar hon och höjer blicken mot stadens tomma hustak, "att du sa 'för evigt'... Och medan mitt för evigt, varar i oändlighet, varade ditt två månader?"